Gott nytt år till alla som på något sätt snubblat in på den här bloggen. Bloggen har varit rätt död de senaste månaderna och tyvärr vet jag inte när jag ska få tid med den igen. Jag bloggar nu på tre andra ställen:
Rightosphere: http://www.rightosphere.com/blog.php?user=JohnG
Amerikanska nyhetsanalyser (delas med en vän): http://usapol.blogspot.com/
Jag kommer även snart att börja blogga på "The Cross Culturalist", en amerikansk blogg där jag kommer att agera som europeisk korrespondent: http://thecrossculturalist.blogspot.com/
Mina studier på Irland har gått väldigt bra den här terminen, vilket är en lättnad då fjolåret var stökigt. Jag kommer att åka tillbaka till Irland om mindre än en vecka för att tenta av kurserna.
Kolla gärna in mina övriga bloggar. Vi ses!
John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
fredagen den 31:e december 2010
lördagen den 18:e september 2010
Min analys inför valet och LIVE blogg
Hej!
Jag livebloggar på här på en bloggportal som heter rightosphere.
Jag tror att socialdemokraterna och de rödgröna förlorar valet imorgon. De har övergett de vanliga människorna, knegarna som bara vill leva ett vanligt, tryggt liv utan prideparader och dylika fenomen. Socialdemokraterna har drivit en oseriös valrörelse fokuserad på oseriösa frågor (butler, könsneutrala toaletter - ni förstår vad jag menar).
De senaste dagarnas krympande ledning för Alliansen oroar mig något, men jag har alltid varit misstänksam mot United Minds, och de andra visar ju Alliansen med majoritet. Verkar mest vara SD som tappar - något jag inte har något emot.
Jag röstade på Moderaterna i detta riksdagsval, och kryssade min gamle vän André Nilsson-Hugo som jag känner sen jag var med i MUF för ett antal år sedan. André är långt ifrån lika värdekonservativ som jag, men han är en tuff kille som kan stå på sig - en värdefull egenskap hos en politiker. Jag röstade även på Moderaterna i kommunalvalet (Örnsköldsvik), och även där kryssade jag Nilsson-Hugo. På landstingsnivå blev det Folkpartiet, ett parti jag tänkte rösta på i Riksdagsvalet tills jag såg att min vän stod på Moderaternas lista (och det var i vallokalen!). Jag har förtidsröstat för den som inte förstod det. Jag bor ju numera utomlands - jag skriver detta från mitt rum på Irland - så det var enda alternativet.
Beklagar att bloggen varit såpass inaktiv. Kolla in bloggen jag länkade till ovan - den är betydligt mer aktiv. Där skriver jag analyser, främst ekonomiska sådana, på engelska på en amerikansk bloggportal.
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
Jag livebloggar på här på en bloggportal som heter rightosphere.
Jag tror att socialdemokraterna och de rödgröna förlorar valet imorgon. De har övergett de vanliga människorna, knegarna som bara vill leva ett vanligt, tryggt liv utan prideparader och dylika fenomen. Socialdemokraterna har drivit en oseriös valrörelse fokuserad på oseriösa frågor (butler, könsneutrala toaletter - ni förstår vad jag menar).
De senaste dagarnas krympande ledning för Alliansen oroar mig något, men jag har alltid varit misstänksam mot United Minds, och de andra visar ju Alliansen med majoritet. Verkar mest vara SD som tappar - något jag inte har något emot.
Jag röstade på Moderaterna i detta riksdagsval, och kryssade min gamle vän André Nilsson-Hugo som jag känner sen jag var med i MUF för ett antal år sedan. André är långt ifrån lika värdekonservativ som jag, men han är en tuff kille som kan stå på sig - en värdefull egenskap hos en politiker. Jag röstade även på Moderaterna i kommunalvalet (Örnsköldsvik), och även där kryssade jag Nilsson-Hugo. På landstingsnivå blev det Folkpartiet, ett parti jag tänkte rösta på i Riksdagsvalet tills jag såg att min vän stod på Moderaternas lista (och det var i vallokalen!). Jag har förtidsröstat för den som inte förstod det. Jag bor ju numera utomlands - jag skriver detta från mitt rum på Irland - så det var enda alternativet.
Beklagar att bloggen varit såpass inaktiv. Kolla in bloggen jag länkade till ovan - den är betydligt mer aktiv. Där skriver jag analyser, främst ekonomiska sådana, på engelska på en amerikansk bloggportal.
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
fredagen den 9:e juli 2010
Vänstern: En tioåring
Hej
Tycker ni inte att vänstern påminner ganska mycket om ett barn, typ en tioåring? Det tycker iallafall jag.
Barn tenderar att vara vänster. De tenderar att föredra byråkrati och regleringar framför frihet och självbestämmande. När jag var tio år - så ung var jag när jag blev politiskt engagerad - så ville jag förbjuda egentligen allting. De flesta tioåringar vill nog det. Anledningen är att de inte fått smaka frihet själva; de är under diktatorisk styre från sina föräldrar. De har läggtider, högst begränsad ekonomisk frihet, kan inte bestämma själva vad de ska äta eller dricka eller vilka kläder de ska ha på sig (vissa föräldrar kanske generöst ger barnen ett visst självbestämmande, men juridiskt har barnet ingen riktig frihet). På grund av denna ofrihet så kan barnen inte riktigt värdera frihet, och när de formar politiska åsikter tenderar de att ignorera den: Jag har hört många barn yttra saker som "Alkohol borde förbjudas", eller "ingen borde få äta mer godis än x hekto, det är ju onyttigt!". Individuell frihet har inget värde i deras ögon, för de har aldrig fått uppleva den själv.
I barnens ögon är staten en sorts "överförälder" - en förälder åt föräldrarna, som ska sätta upp regler som mamma och pappa måste följa. Och varför ska då denna överförälder inte vara lika sträng som deras föräldrar är med dem? Om de ska ha regler för hur de ska få klä sig, så ska minsann mamma ha det med. Om de bara ska få äta godis på lördagar, så måste det ju gälla vuxna med osv.
Vänstern har inte mognat. De är fortfarande tioåringar, som vill att någon ska komma och sätta dit pappa och tala om för honom att läsk inte är nyttigt och att man faktiskt inte SKA stanna uppe efter tio, för då får man inte sova tillräckligt. Jag vet inte vad som gått fel i mognadsprocessen, men något allvarligt uppenbarligen. Att inte vid 40 års ålder begripa sig på värdet i att få välja själv, även välja "fel", är minst sagt konstigt.
Staten kan inte mättas. När den börjar ta ifrån val från medborgarna är den svår att stoppa. Idag kommer de efter rökarna, imorgon kanske efter dig. Kommer det då finnas någon kvar som kan protestera? Det är högst tveksamt.
Det var synnerligen uppfriskande att höra Göran Hägglund tala i Almedalen idag. Tvärtom vad vissa tror så är jag inte kristdemokrat, jag vet inte vilka jag ska rösta på (SD känns lite oseriösa och moderaterna lite sekulära). Men jag gläds ändå åt den senaste mätningen från Demoskop som visar att Mona Sahlin i nuläget tycks förvisas till ytterligare en mandatperiod i opposition. Nu tror jag inte att socialdemokraterna är så dumma att de behåller Sahlin fyra år till, men det är likväl goda nyheter.
Det ska bli intressant att höra Wetterstrand tala imorgon, det har hon fått vänta länge på, ända till sista dagen på almedalsveckan. Men vem vet... hon kanske sysselsatt sig med lego under tiden?
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
Tycker ni inte att vänstern påminner ganska mycket om ett barn, typ en tioåring? Det tycker iallafall jag.
Barn tenderar att vara vänster. De tenderar att föredra byråkrati och regleringar framför frihet och självbestämmande. När jag var tio år - så ung var jag när jag blev politiskt engagerad - så ville jag förbjuda egentligen allting. De flesta tioåringar vill nog det. Anledningen är att de inte fått smaka frihet själva; de är under diktatorisk styre från sina föräldrar. De har läggtider, högst begränsad ekonomisk frihet, kan inte bestämma själva vad de ska äta eller dricka eller vilka kläder de ska ha på sig (vissa föräldrar kanske generöst ger barnen ett visst självbestämmande, men juridiskt har barnet ingen riktig frihet). På grund av denna ofrihet så kan barnen inte riktigt värdera frihet, och när de formar politiska åsikter tenderar de att ignorera den: Jag har hört många barn yttra saker som "Alkohol borde förbjudas", eller "ingen borde få äta mer godis än x hekto, det är ju onyttigt!". Individuell frihet har inget värde i deras ögon, för de har aldrig fått uppleva den själv.
I barnens ögon är staten en sorts "överförälder" - en förälder åt föräldrarna, som ska sätta upp regler som mamma och pappa måste följa. Och varför ska då denna överförälder inte vara lika sträng som deras föräldrar är med dem? Om de ska ha regler för hur de ska få klä sig, så ska minsann mamma ha det med. Om de bara ska få äta godis på lördagar, så måste det ju gälla vuxna med osv.
Vänstern har inte mognat. De är fortfarande tioåringar, som vill att någon ska komma och sätta dit pappa och tala om för honom att läsk inte är nyttigt och att man faktiskt inte SKA stanna uppe efter tio, för då får man inte sova tillräckligt. Jag vet inte vad som gått fel i mognadsprocessen, men något allvarligt uppenbarligen. Att inte vid 40 års ålder begripa sig på värdet i att få välja själv, även välja "fel", är minst sagt konstigt.
Staten kan inte mättas. När den börjar ta ifrån val från medborgarna är den svår att stoppa. Idag kommer de efter rökarna, imorgon kanske efter dig. Kommer det då finnas någon kvar som kan protestera? Det är högst tveksamt.
Det var synnerligen uppfriskande att höra Göran Hägglund tala i Almedalen idag. Tvärtom vad vissa tror så är jag inte kristdemokrat, jag vet inte vilka jag ska rösta på (SD känns lite oseriösa och moderaterna lite sekulära). Men jag gläds ändå åt den senaste mätningen från Demoskop som visar att Mona Sahlin i nuläget tycks förvisas till ytterligare en mandatperiod i opposition. Nu tror jag inte att socialdemokraterna är så dumma att de behåller Sahlin fyra år till, men det är likväl goda nyheter.
Det ska bli intressant att höra Wetterstrand tala imorgon, det har hon fått vänta länge på, ända till sista dagen på almedalsveckan. Men vem vet... hon kanske sysselsatt sig med lego under tiden?
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
onsdagen den 30:e juni 2010
Länge sen sist...
Hej
Notera att jag numera även bloggar på: usapol.blogspot.com
Bloggen handlar om amerikansk politik och jag skriver lite då och då analyser där. Denna blogg kommer att ligga kvar och förhoppningsvis uppdateras snart, jag ville bara tipsa om vart ni annars kan hitta vad jag skriver.
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
Notera att jag numera även bloggar på: usapol.blogspot.com
Bloggen handlar om amerikansk politik och jag skriver lite då och då analyser där. Denna blogg kommer att ligga kvar och förhoppningsvis uppdateras snart, jag ville bara tipsa om vart ni annars kan hitta vad jag skriver.
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
onsdagen den 31:e mars 2010
Socialdemokraterna och kriget mot ambitionen
Hej
Dagens ämne är socialdemokraternas ideologi, och framförallt det jag brukar kalla Kriget mot ambitionen.
Är socialdemokraterna småföretagarnas vänner? Svaret för varje konservativ är ju såklart ett givet Nej, men så enkelt är det såklart inte. Faktum är att socialdemokraterna inte har något särskilt emot småföretagare - så länge de förblir små.
Det socialdemokraterna egentligen har något emot är entreprenörer med ambitioner. En småföretagare som äger en grillkiosk och som egentligen inte önskar något mer än att grillkiosken ska gå runt och att han ska kunna kvittera ut en rimlig lön varje månad, en sådan är socialdemokraterna en vän av.
Om vår käre grillkioskägare däremot bestämmer sig för att börja satsa lite, om han eller hon börjar drömma om att starta nästa stora restaurangkedja, då blir det däremot snabbt stopp. Plötsligt är de tidigare så uppmuntrande socialdemokraterna lite mer skeptiska. Växa från en till två anställda, det är väl en grej, men kedja? Nej, sådant otyg måste fördrivas. Socialdemokraternas politik utgår ifrån att alla är lika (något man själva erkänt då man ofta talar om att man måste göra politiken mer anpassad för individualism), och en vanlig människa som gör något stort är inte lika. En vanlig människa som lyckas med något är inte som alla de andra utan blir istället ett inspirerande exempel för andra människor att följa.
När människor upplever att de har framgång på pappret så vill de ha det i verkligheten. Går företaget bra och vinsterna blir högre så vill man kunna njuta av frukterna. Det är här konflikten med Socialdemokraterna ligger: Enligt socialdemokraterna tillhör frukten inte människan själv, utan samhället. Därför skickas skattmasen att lägga frukten i samhällets fruktskål, och därefter fördelas den enligt den adelsliknande socialdemokratiska elitens önskningar.
Hur motarbetas då framgångsrika människor? Främst så är det ju genom skattetrycket, som är det högsta i världen. Förutom skatterna, så har vi direkt illvilliga regler som LAS, tänkte att förhindra en effektivisering av arbetskraften på ett företag. Sedan har vi de "snälla" reglerna - som arbetsgivarens plikt att betala sjukpenning så hög att den ruinerar vilket företag som helst (särskilt som man ju vid långtidssjukskrivningar måste anställa en vikarie också). Regler som det är ett politiskt självmord att kritisera.
Storföretag är svårare att kontrollera än småföretag, och detta vet facket mycket väl om. Detta är ännu en anledning att krossa entreprenörernas drömmar innan det är för sent och företaget blivit stort nog att kunna "mopsa upp sig" mot den maffialiknande fackeliten. Faktum är att småföretagare nog är de medborgare som är som hårdast under socialdemokraternas kontroll, då de inte har något att sätta emot facket och en strejk skulle innebära konkurs. Och en konkurs, i sin tur, innebär att man måste sälja huset och/eller bilen. Något sådant kan de inte riskera, och därför går de allra flesta med på fackets villkor utan att protestera.
Att ingen politiker vill marknadsföra sig som storföretagens vän är förståeligt - särskilt som storföretagen faktiskt ofta inte är så marknadsvänliga som man skulle kunna tro. Faktum är, och detta är den grymmaste ironin, att vänstern ofta omedvetet hjälper storföretag då man tvingar på alla företag regler som bara stora företag har råd att följa. Kollektivavtalen slår hårdast mot de små, likaså sjukersättningsregler och dylikt. Detta gör att företag inte kan växa och storföretagens position cementeras. Hur detta är bra för konsumenter, i synnerhet fattiga sådana, är omöjligt att förstå. Brist på konkurrens leder ju till högre priser och sämre kvalité. Och i ärlighetens namn undrar jag inte om mången storföretagare inte röstar på socialdemokraterna i hemlighet; växande småföretag är ju inte direkt en VDs dröm.
Även i skolpolitiken bedriver socialdemokraterna sitt "krig mot ambitionen" - duktiga elever hålls tillbaka till förmån för elever som ändå inte vill lära sig något utan som hellre skulle vara ute i arbetslivet (något de ironiskt nog inte får enligt socialdemokraterna). Jag minns själv hur min gamla grundskola betraktade det som ett problem när jag ville ha gymnasiets matteböcker (jag räknade förövrigt ut allihop redan i nian). De försökte hålla mig tillbaka så långt att jag fick hota med att anmäla dem för brott mot skollagen om de inte gav mig dem. De ville även att jag skulle betala böckerna själv, något jag totalt vägrade (de gav sedan med sig). Skolan i Sverige är gratis, that's it. Det är ju inte direkt så att de krävt av någon av mina mindre begåvade klasskamrater att de skulle betala för att få lättare böcker. Jag är inte främmande inför tanken att privatisera skolan, men så länge den ägs offentligt så ska den vara gratis även för genier. Allt annat är absurt.
Jag beklagar det mycket långa uppehållet. Universitetet tär verkligen på tiden ibland. För att ge en uppdatering om hur det går för mig här borta på den gröna ön, så har jag fått höga betyg i ekonomi och affärsämnen så här långt, medan bokföring är lite tuffare. Ska snart skriva ett inlägg där jag berättar om mina senaste intryck av Irland - särskilt om hur det var att träffa en radikal katolik.
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
Dagens ämne är socialdemokraternas ideologi, och framförallt det jag brukar kalla Kriget mot ambitionen.
Är socialdemokraterna småföretagarnas vänner? Svaret för varje konservativ är ju såklart ett givet Nej, men så enkelt är det såklart inte. Faktum är att socialdemokraterna inte har något särskilt emot småföretagare - så länge de förblir små.
Det socialdemokraterna egentligen har något emot är entreprenörer med ambitioner. En småföretagare som äger en grillkiosk och som egentligen inte önskar något mer än att grillkiosken ska gå runt och att han ska kunna kvittera ut en rimlig lön varje månad, en sådan är socialdemokraterna en vän av.
Om vår käre grillkioskägare däremot bestämmer sig för att börja satsa lite, om han eller hon börjar drömma om att starta nästa stora restaurangkedja, då blir det däremot snabbt stopp. Plötsligt är de tidigare så uppmuntrande socialdemokraterna lite mer skeptiska. Växa från en till två anställda, det är väl en grej, men kedja? Nej, sådant otyg måste fördrivas. Socialdemokraternas politik utgår ifrån att alla är lika (något man själva erkänt då man ofta talar om att man måste göra politiken mer anpassad för individualism), och en vanlig människa som gör något stort är inte lika. En vanlig människa som lyckas med något är inte som alla de andra utan blir istället ett inspirerande exempel för andra människor att följa.
När människor upplever att de har framgång på pappret så vill de ha det i verkligheten. Går företaget bra och vinsterna blir högre så vill man kunna njuta av frukterna. Det är här konflikten med Socialdemokraterna ligger: Enligt socialdemokraterna tillhör frukten inte människan själv, utan samhället. Därför skickas skattmasen att lägga frukten i samhällets fruktskål, och därefter fördelas den enligt den adelsliknande socialdemokratiska elitens önskningar.
Hur motarbetas då framgångsrika människor? Främst så är det ju genom skattetrycket, som är det högsta i världen. Förutom skatterna, så har vi direkt illvilliga regler som LAS, tänkte att förhindra en effektivisering av arbetskraften på ett företag. Sedan har vi de "snälla" reglerna - som arbetsgivarens plikt att betala sjukpenning så hög att den ruinerar vilket företag som helst (särskilt som man ju vid långtidssjukskrivningar måste anställa en vikarie också). Regler som det är ett politiskt självmord att kritisera.
Storföretag är svårare att kontrollera än småföretag, och detta vet facket mycket väl om. Detta är ännu en anledning att krossa entreprenörernas drömmar innan det är för sent och företaget blivit stort nog att kunna "mopsa upp sig" mot den maffialiknande fackeliten. Faktum är att småföretagare nog är de medborgare som är som hårdast under socialdemokraternas kontroll, då de inte har något att sätta emot facket och en strejk skulle innebära konkurs. Och en konkurs, i sin tur, innebär att man måste sälja huset och/eller bilen. Något sådant kan de inte riskera, och därför går de allra flesta med på fackets villkor utan att protestera.
Att ingen politiker vill marknadsföra sig som storföretagens vän är förståeligt - särskilt som storföretagen faktiskt ofta inte är så marknadsvänliga som man skulle kunna tro. Faktum är, och detta är den grymmaste ironin, att vänstern ofta omedvetet hjälper storföretag då man tvingar på alla företag regler som bara stora företag har råd att följa. Kollektivavtalen slår hårdast mot de små, likaså sjukersättningsregler och dylikt. Detta gör att företag inte kan växa och storföretagens position cementeras. Hur detta är bra för konsumenter, i synnerhet fattiga sådana, är omöjligt att förstå. Brist på konkurrens leder ju till högre priser och sämre kvalité. Och i ärlighetens namn undrar jag inte om mången storföretagare inte röstar på socialdemokraterna i hemlighet; växande småföretag är ju inte direkt en VDs dröm.
Även i skolpolitiken bedriver socialdemokraterna sitt "krig mot ambitionen" - duktiga elever hålls tillbaka till förmån för elever som ändå inte vill lära sig något utan som hellre skulle vara ute i arbetslivet (något de ironiskt nog inte får enligt socialdemokraterna). Jag minns själv hur min gamla grundskola betraktade det som ett problem när jag ville ha gymnasiets matteböcker (jag räknade förövrigt ut allihop redan i nian). De försökte hålla mig tillbaka så långt att jag fick hota med att anmäla dem för brott mot skollagen om de inte gav mig dem. De ville även att jag skulle betala böckerna själv, något jag totalt vägrade (de gav sedan med sig). Skolan i Sverige är gratis, that's it. Det är ju inte direkt så att de krävt av någon av mina mindre begåvade klasskamrater att de skulle betala för att få lättare böcker. Jag är inte främmande inför tanken att privatisera skolan, men så länge den ägs offentligt så ska den vara gratis även för genier. Allt annat är absurt.
Jag beklagar det mycket långa uppehållet. Universitetet tär verkligen på tiden ibland. För att ge en uppdatering om hur det går för mig här borta på den gröna ön, så har jag fått höga betyg i ekonomi och affärsämnen så här långt, medan bokföring är lite tuffare. Ska snart skriva ett inlägg där jag berättar om mina senaste intryck av Irland - särskilt om hur det var att träffa en radikal katolik.
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
tisdagen den 5:e januari 2010
Finns svensk kultur? Fråga irländarna
Hej
Den kulturella eliten - eller, de som brukar se sig som den kulturella eliten - brukar vara snabba med att påpeka att svensk kultur inte existerar utan bara är ett hopkok av utländska influenser. Ibland sägs detta rätt ut, ibland impliceras det. Vi ska iallafall inte fira svensk kultur, eller uppmärksamma svensk kultur på något sätt - särskilt inte utan att samtidigt nämna all underbar utländsk kultur som finns här. Om du nu måste prisa de svenska köttbullarna så får det inte ske utan att du nämner hur gott det är med falafel. Och kåldolmarna må visserligen vara goda, men glöm inte att de är från Turkiet (nej, det är en myt, men sak samma).
Hursomhelst: Finns det något som är svenskt? Jag är somsagt nuförtiden boende i Maynooth, Irland (Sydirland). Och här finns det ett konsensus i frågan: Visst finns svensk kultur!
Det är väldigt svårt att övertyga en irländare om att kebab på nåt sätt är lika svenskt som ABBA bara för att vi äter det i Sverige. De accepterar inte alls logiken att allt svenskt som är influerat av utlandet inte kan räknas som svenskt - vilket land har då egentligen en kultur? Vi är ju alla influerade av varandra.
Detta är svenskt enligt irländare: ABBA, IKEA, Bergman, Köttbullar, Absolut vodka, Skype, Pirate bay och "smorgasbord" - bara för att nämna några exempel. Men ABBA var ju knappast det första popbandet, IKEA och deras hopfällbara möbler var ingen svensk idé, Bergman... vad är så unikt med honom? Köttbullar och vodka finns ju i olika former världen över. Skype och Pirate bay är väl knappast kultur (och vi uppfann ju inte direkt fildelning, eller röstsamtal över internet), och smörgåsbord... ja, det är säkert nåt utländskt med det med.
Ändå insisterar irländarna på att allt detta är svenskt! Det verkar som att alla utom kultureliten förstår att Svensk kultur existerar. Och ändå är de ju... kultureliten.
Låt mig också säga, att om någon skulle försöka sig på att påstå att Irländarna minsann inte uppfann whiskeyn och att den därför inte är irländsk, så skulle den personen behöva uppsöka en tandläkare akut. Är det någon i den svenska kultureliten som är redo att tillämpa samma princip på andra kulturer som på den svenska? Att inget är från ett visst land, om det inte verkligen utvecklats från första början i det landet?
Så här är det: Vissa saker förknippas med Sverige, vissa saker gör vi främst i Sverige, vissa saker äter vi främst i Sverige, och vissa saker lyssnar vi på främst i Sverige. Det är detta som är svensk kultur - det som karaktäriserar Sverige. Vart det kom ifrån och vad det var från början är totalt irrelevant.
Hur kan man kalla sig kulturelit om man hävdar att ens lands kultur inte existerar?
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
Den kulturella eliten - eller, de som brukar se sig som den kulturella eliten - brukar vara snabba med att påpeka att svensk kultur inte existerar utan bara är ett hopkok av utländska influenser. Ibland sägs detta rätt ut, ibland impliceras det. Vi ska iallafall inte fira svensk kultur, eller uppmärksamma svensk kultur på något sätt - särskilt inte utan att samtidigt nämna all underbar utländsk kultur som finns här. Om du nu måste prisa de svenska köttbullarna så får det inte ske utan att du nämner hur gott det är med falafel. Och kåldolmarna må visserligen vara goda, men glöm inte att de är från Turkiet (nej, det är en myt, men sak samma).
Hursomhelst: Finns det något som är svenskt? Jag är somsagt nuförtiden boende i Maynooth, Irland (Sydirland). Och här finns det ett konsensus i frågan: Visst finns svensk kultur!
Det är väldigt svårt att övertyga en irländare om att kebab på nåt sätt är lika svenskt som ABBA bara för att vi äter det i Sverige. De accepterar inte alls logiken att allt svenskt som är influerat av utlandet inte kan räknas som svenskt - vilket land har då egentligen en kultur? Vi är ju alla influerade av varandra.
Detta är svenskt enligt irländare: ABBA, IKEA, Bergman, Köttbullar, Absolut vodka, Skype, Pirate bay och "smorgasbord" - bara för att nämna några exempel. Men ABBA var ju knappast det första popbandet, IKEA och deras hopfällbara möbler var ingen svensk idé, Bergman... vad är så unikt med honom? Köttbullar och vodka finns ju i olika former världen över. Skype och Pirate bay är väl knappast kultur (och vi uppfann ju inte direkt fildelning, eller röstsamtal över internet), och smörgåsbord... ja, det är säkert nåt utländskt med det med.
Ändå insisterar irländarna på att allt detta är svenskt! Det verkar som att alla utom kultureliten förstår att Svensk kultur existerar. Och ändå är de ju... kultureliten.
Låt mig också säga, att om någon skulle försöka sig på att påstå att Irländarna minsann inte uppfann whiskeyn och att den därför inte är irländsk, så skulle den personen behöva uppsöka en tandläkare akut. Är det någon i den svenska kultureliten som är redo att tillämpa samma princip på andra kulturer som på den svenska? Att inget är från ett visst land, om det inte verkligen utvecklats från första början i det landet?
Så här är det: Vissa saker förknippas med Sverige, vissa saker gör vi främst i Sverige, vissa saker äter vi främst i Sverige, och vissa saker lyssnar vi på främst i Sverige. Det är detta som är svensk kultur - det som karaktäriserar Sverige. Vart det kom ifrån och vad det var från början är totalt irrelevant.
Hur kan man kalla sig kulturelit om man hävdar att ens lands kultur inte existerar?
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
måndagen den 30:e november 2009
Meddelande från Irland
Hej
Jag skriver detta från Maynooth, Irland. Här befinner jag mig sedan den 13 september som student på National University of Ireland, Maynooth (Finance and economics).
Jag beklagar bloggens långa frånvaro, och lovar att skärpa mig i framtiden. Jag har haft en väldigt turbulent, om än överlag positiv, tillvaro här.
Jag tänker här redogöra för några observationer och slutsatser jag gjort sedan jag kom hit:
1) Konserveringsmedel är en underbar uppfinning
I Irland ser man förhållandevis sällan studenter som äter bröd, mer än på caféer och dylikt. Varför? Det är svårt att hitta livsmedel som håller längre än fåtalet dagar. Skinka håller normalt sett 1-2 dygn, likaså osten. Brödet är inte heller det särskilt hållbart. Maten är god, men man saknar alla underbara tillsatser som får den att inte bli grön före man hunnit lägga dem i skafferiet.
2) Alkoholtoleransen är större än man trodde
Visst hade man hört att Irländare drack mycket, det är klart. Men att alkohol tolereras överallt, det är något nytt för min del. Eller, nytt och nytt, men låt mig säga så här: Det blev glasklart för mig förra veckan att Irländare ser alkohol som vilken vara som helst. Vi hade möte i Prolife-sällskapet (abortmotståndsgruppen) där vi diskuterade en aktion mot trafficking (vi sysslar med flera frågor). Vi funderade lite över en demonstration, en marsch, en namninsamling... men en biljardturnering för att samla in pengar vore väl roligare? Så, vi bestämde oss för det, och så skulle vi ha ett pris för vinnaren. En av oss föreslog ett sexpack, och de andra höll omedelbart med. Jag frågade till sist lite försiktigt om det verkligen var lämpligt... "Vad menar du?" frågade de, "Alltså, det är ju alkohol... dricker de inte nog sånt?", "Men det är vad folk vill ha, de går på krogen för att dricka". Jag sa då lite lågt att "Jaja... ändamålen helgar väl medlen". De verkade nu nästan arga och frågade vad jag menade med det - vad var det för fel på medlen egentligen? "Om du har något emot det här måste vi diskutera det igen tills vi är överens, annars avslutar vi mötet". Jag intygade att jag inte hade något emot det, då jag insåg att diskussionen var hopplös - Irländarna har sin alkoholkultur i blodet. Och på sätt och vis hade de väl rätt, folk går på krogen för att dricka, så att erbjuda gratis alkohol och på det viset dra fler deltagare är väl rätt vettigt. Men ändå. Aldrig att en konservativ kristen grupp i Sverige hittat på något liknande.
Ett annat exempel på alkoholtolerans är att de säljer alkohol - och mycket av det - i varje affär. Givetvis finns en studentkrog med väldigt billig sprit (3 euro per drink), och i "kvartersbutiken" (en butik inte större än ett vanligt sovrum) som finns i en undervisningssal har den en hylla med alkoholdrycker (mestadels vin). Alkoholreklam är vanligt.
Dock har jag upptäckt en myt kring irländarnas alkoholkonsumtion, och det är att Irländarna mest dricker whiskey. Det gör de inte. Det vanligaste jag ser folk dricka är vodka utblandat med cola eller annan läsk. Näst efter det är väl öl (de dricker rätt mycket guinness). Whiskey är förhållandevis dyrt, så studenter brukar inte dricka några större mängder av det.
Trots detta finns det inget som helst tryck på att man ska dricka. Jag har aldrig blivit ifrågasatt för mitt beslut (jag dricker ytterst sällan och aldrig så att jag blir berusad), tvärtom ser man alltid några som inte dricker när man är på studentkrogen. Detta till skillnad från Sverige där pressen att dricka alltid finns där. Kanske beror det på att irländare inte ser drickande som något fel, medan vi i Sverige gör det. De som dricker, till exempel på en midsommarfest, har dåligt samvete över att de gör det och vill därför att alla i sällskapet ska dricka. Det känns bättre om alla begår samma fel samtidigt och det inte finns något moraliskt föredöme med i gruppen. I Irland upplever de inte att de gör något fel när de dricker, därför känner de sig inte hotade av de som inte dricker. Bara en teori.
3) Vänstervindar blåser även på Irland
En förhoppning när jag flyttade hit var att jag skulle få lättare att hitta konservativt, kristet sällskap. Så har det också blivit, men vänstervindarna är ändå påtagliga här på Irland: Förra veckan strejkade stora delar av den offentliga sektorn symboliskt en dag och satte upp strejkvakter (picket lines) utanför bland annat universitetet. Detta var i protest mot regeringens planerade nedskärningar. Nedskärningarna kommer dock ändå bli av, det är jag övertygad om. Irland har, efter lång och hög tillväxt, fullkomligt kraschat och befinner sig i en depression - ja, ni läste rätt, inte recession, utan depression. Problemet är att landet inte sparade under högkonjunkturen, som sig bör, utan istället slösade bort de pengarna på fullkomligt onödiga löneförhöjningar för den offentliga sektorn (som nu vägrar inse att de feta åren är över). Irlands offentliga sektor är mycket högre betald än den svenska (intressant nog trots att deras skattetryck är ungefär hälften av vårt).
Mina professorer är mestadels vänster, och har ibland tagit upp Sverige som ett bra exempel på jämlikhet kombinerat med hög tillväxt. Jag har dock satt dem på plats ett antal gånger, något som såklart inte alltid är uppskattat (notera att jag inte gjort det på något otrevligt sätt). Noterbart var en gång då min lärare (seminarieföreläsare) predikade om visheten i EU:s jordbrukspolitik med några enkla diagram som visade hur effektiv den var. Jag räckte upp handen:
"Ursäkta, men i praktiken blir det ju inte så effektivt, det uppstår ju en svart marknad när bönder inte får producera så mycket som de vill"
"I praktiken kanske, men nu håller vi ju faktiskt på att lära oss teorin"
(blixtsnabbt) "Ja, det är ju det som är problemet - det är bara teori, du tar inte hänsyn till hur verkligheten är. Men ok, fortsätt"
Hela klassen gapskrattade åt läraren. Jag påpekade ett fel i praktiken, hon försvarade sig med att det hon sa stämde i teorin.
Notera att "vänstervindar" betyder att Fine Gael blir mer populärt - det är alltså oppositionspartiet, som inte alls är vänster med svenska standards. De är rätt identiska med regeringspartiet, dock mer populistiska. Det som gör en Fine Gael-regering till en vänsterregering är snarare att de så gott som aldrig blir stora nog att regera ensamma, utan måste söka stöd hos Socialdemokraterna. Fortfarande står en sån regering långt till höger om Regeringen Reinfeldt.
Jag pratade en gång med min vän Steven, som stött regeringspartiet hela sitt liv och fortsätter att göra det. Jag frågade varför, och han sa "Du förstår, när jag växte upp var det aldrig tal om några TV-spel, inga datorer, och absolut inga semesterresor. Vi var fattiga, men vi lyckades resa oss. Jag minns när vi började den vandringen, jag minns hur min familj äntligen kunde vara säkra på att ha mat på bordet, jag minns hur vi hade råd att besöka släkt och vänner. Och jag minns vilka som regerade då, och jag tänker inte svika dem nu!". Citatet är inte ordagrant, men poängen han ville ha fram var att Fianna Fail (nuvarande regeringen) gjort ett bra jobb, de hade på kort tid lyckats lyfta Irland ur fattigdom. Varför skulle de inte även kunna hantera en kris? Visst kan man tycka att logiken haltar, men lojaliteten var det inget fel på. Och Fianna Fail har ju rätt; Irland måste skära ner i den offentliga sektorn. Sedan är man långt ifrån felfria, men ofta tvekar jag på oppositionens regeringsduglighet.
4) Irländare är riktiga blåbär när det kommer till bistånd
Detta är en av de tråkigare upptäckterna jag gjort sedan jag kom hit. Irländarna är riktiga biståndsblåbär. Nu talar vi alltså om att ge bistånd, ta emot gör de inte längre. Just att de så nyligen börjat ge bistånd är förmodligen anledningen till att de gör så många nybörjarmisstag. Jag var på ett möte med Trocaire, Katolska kyrkans biståndsorganisation i Irland. Vi lekte någon sorts lek (ni känner säkert igen den från skolan) där man skulle ställa sig på olika ställen på golvet beroende på huruvida man höll med om ett påstående eller inte. En sak vi diskuterade var huruvida man skulle ge bistånd till korrupta regeringar. Jag svarade att givetvis skulle man inte hålla en korrupt regering under armarna. Irländarna var helt oförstående, och jag menar verkligen oförstående - de hade aldrig hört min åsikt förr, inte från någon. De började försiktigt prata om att en korrupt regering är bättre än ingen alls, att vi inte får komma in i länderna om vi motarbetar deras regeringar, att regeringen väl ändå visste vad deras land behövde bättre än vi... fruktansvärd okunskap! Det märks att de inte gett bistånd förr. Jag försökte med lugn och sansad ton förklara för dem hur fel de hade, och att man inte fäller en regering per automatik genom att inte ge bistånd till den. Jag vet inte om budskapet gick fram, men de lär sig nog med tiden.
Uppdateringar kommer. Jag upplever dock att jag fått med det mesta av det jag ville säga för stunden. Slutligen, trots sina fel och brister, så är Irland ett bättre land än Sverige och jag ångrar absolut inte att jag flyttade hit.
Erin go bragh!
/John G
Sanningens budbärare i den mörkaste av tider
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
